jaco.blogg.se

Jag sitter med min mor och far och pratar om att jag snart fyller år, de undrar såklart vad som ska göras. Men som vanligt viftar jag bort det och berättar att jag ska gå ut och äta med ett par kompisar. Då vi kommer in på hur gammal jag blir och eftersom det inte är jämt säger min far jag då är det ingen fara då firar vi dig ordentligt istället när du blir 40 år. Men mitt svar blev, men jag kanske inte lever då så det är ju såklart att vi ska fira i år!

Varför jag nu kläcker ut detta till mina föräldara vet jag inte och varför jag som inte tycker att det är jätte viktigt att fira sin födelsedag eller jag som egentligen inte gillar att fylla år har hamnat i en delemma med sig själv. samtidigt som vanan talar så säger min känsla annat, min känsla säger fira och gör det ordentligt!

Nu så blir det ju inte ett jätte kalas för jag har inte riktigt haft tid eller energi att lägga på att fixa detta har haft lite annat att lägga fokus på, så vem vet nästa år kanske. och det är klart att jag lever när jag är 40 år, men det finns alltid ett men.

 

Men nu är det ju så att det är inte bara med just min födelsedag denna känslan dyker upp, nu närmar sig påsk och min syster kommer hem och hälsar på. Då vill jag umgås med henne och inte istället jobba, nu har jag turen att mesta delen så är jag ledig. Men även vid påsk så brukar vi vara hos min svågers föräldrar och denna grej vill jag inte missa för helt plösligt finns det inget självklarhet i att nästa år kan jag vara med istället.

Och ja alla vet vi ju att vi inte lever för evigt, men förstår vi verkligen känslan? I mitt tidigare liv så var det självklart att jag skulle leva tills jag var 40 år, självklart att jag någon gång ska skaffa hus, hund och resa eller ja bara leva livet. Det jag inte riktigt förstod innan att det var inte att leva livet.

Men nu är det även så att jag kan bli grymt avundsjuk på er som levde som jag gjorde i mitt förra liv, ni som stänger av era känslor för ni vill göra erat och leka av sig. Ledsen men du går miste om något! Eller er som inte vågar satsa på en utbildning för att ni är rädda, kom igen ni är grymma!! Eller ni som lyssnar för mycket på andra, vet ni vad ni känner er bäst själv och våga lyssna på dig själv!

Klart att jag inte vill till baka till detta, det är mycket roligare att leva i nuet och vara nöjd, men att få tillbaka känslan om att framtiden är självklar! Det längtar jag till

 

<3 <3